Åtta år som ledarhund.
Ibland måste man fatta tunga beslut och nu är dagen kommen. Det är 8 år sedan Glenny blev godkänd som ledarhund och blev utplacerad till mig. Jag åkte upp till hundskolan, som då låg i Sollefteå, för att hämta henne.
När jag kom hem med henne fick hon lära känna oss som familj. Under veckorna som följde började arbetet för henne som ledarhund. Det blev dags att träna in nya vägar.
Glenny kan flera vägar i Bromölla. Hon har hjälpt mig bland annat till och från Jämshögs folkhögskola när jag läste musikproduktions-programmet där.
Det har blivit resor med buss och tåg till många ställen runt om i landet. Vi har besökt en massa olika sevärdheter och följt med på konserter. Hon har även följt med när vi har sovit i tält och kampat och paddlat kanot. Glenny älskar vatten, hon älskar att dyka och plocka upp stenar och hon gillar även att bära omkring på pinnar.
Vi har även tagit oss igenom tågolyckan som inträffade 2010, då jag trodde att hon skulle bli rädd för att åka tåg, vilket hon aldrig blev.
2011 fick vi lära oss att hitta lite i Malmö då jag pendlade dit en period.
2012 fick jag jobb i Sölvesborg. En dag när vi åkte hem och klev av tåget i Bromölla så tyckte jag att hon gick åt fel håll. Jag drog i kopplet och sa: ”Nej Glenny, vi ska gå hem!” Men hon fortsatte att vara envis och till slut följde jag hennes signaler. Och hon hade rätt! Tåget hade stannat på motsatta sidan och jag själv hade tappat orienteringen.
Samma år fick vår dåvarande katt Sunny en kattunge, som fick heta Zingo. Sunny gick bort på sommaren och Glenny tog då över och blev Zingo’s extramamma.
I maj 2013 kom det ytterligare en ny medlem i familjen, ledarhunden Timmy. Då var det Glenny som visade vad som var rätt och fel.
På sommaren tog vi en en veckas kryssning med Royal Caribbean i Östersjön. Båda hundarna var med. De var till stor hjälp på fartyget. De hittade till hytten, restaurangen och deras tillfälliga rastplats.
Första restaurangbesöket lämnade vi dem i hytten. Kyparen hade hört talas om att vi hade ledarhundar och undrade varför de inte var med. Då sa vi att vi lämnat dem i hytten eftersom vi var osäkra på om de fick vara i restaurangen. Kyparen sa att vi skulle hämta hundarna, vilket vi gjorde och sedan var de med oss resten av veckan vid måltiderna. Alltså inga problem att ta med sig ledarhundar på restaurang där inte, annat är det i Sverige där många restaurangägare skyller på allergiker för att slippa släppa in ledarhundar och andra assistans-hundar.
En av dagarna satt vi i en fåtölj-grupp och tog en drink. Några meter bort satt det en grupp amerikaner som skulle lära sig svenska. När vi skulle resa oss och gå därifrån var Timmy nära att välta ett av de små glasborden med sin svans när han reste sig upp från golvet. Jonathan skrek och svor åt Timmy. Sedan undrade gruppen vad Jonathan sa, men det ville inte deras lärare översätta.
Både personalen och passagerarna ombord på farttyget tyckte att det var häftigt att vi hade med oss våra ledarhundar. De var första gången de haft med ledarhundar ombord.
På hösten var vi på veterinärkontroll och då hittade man artros på Glenny’s ben.
Sommaren 2014 började jag märka att Glenny jobbade mer långsamt. Då ringde jag till supporten på ledarhundsverksamheten och fick tipset att ge henne Glukosamin. Nästa telefonsamtal gick till veterinären och då fick Glenny utskrivet Glukosamin. Hon blev som en ny hund, fick mer energi.
I vintras rörde vi på oss och flyttade till en ny bostad. Då var det dags att ringa supporten igen och be om hjälp med att träna in nya vägar för våra ledarhundar. Runt omkring hemmet gick superbra. Men sen tvärvände det. När det var dags att träna in vägen mellan busshållplatsen och tågstationen, då tappade Glenny arbetsviljan. Då såg man att hon inte ville jobba mer. Hon gick med huvudet i backen och svansen mellan benen och kröp ihop.
Vi lät det gå en månad och tänkte att vi skulle köra in skogsrundan. Det brukar de tycka är kul. Men nej, inte. Glenny var okoncentrerad även där så det blev ingen skillnad.
Vi gick hemåt och pratade igenom allt och det var då som jag fick rådet att lägga selen på hyllan. Först ville jag inte erkänna det för mig själv men när jag fick tänka lite så insåg jag att jag måste tänka på hundens bästa.
Selen lades bokstavligen på hatthyllan och sen gjordes en sista veterinärkontroll. Glenny fick utskrivet smärtstillande tabletter för sina ben.
Söndagen den 10:e maj ringde hemtelefonen, den som inte brukar ringa. Jag svarade och det var Bengt Borg. Han ville göra ett hembesök och kom hit dagen därpå. Vi pratade om Glenny och bestämde då att hon officiellt blir utskriven som tjänstehund, daterat till den 2015-05-11. Vi pratade om framtiden och jag berättade om mitt behov av en ny ledarhund, så nu står jag i kö.
Jag har bestämt att Glenny ska få ett nytt hem. Hon ska flytta till mina svärföräldrar och där VET jag att hon kommer att trivas. Hon får vara vanlig hund och njuta av sina sista år och bara skämmas bort. Det är hon värd efter ett hårt och härligt arbete.
Tack min underbara älskade Glennyboll för 8 års gott samarbete vi haft ihop!
Vi kommer att sakna dig och vi kommer självklart att hälsa på.
Glenny lämnades till svärföräldrarna lördagen den 16:e maj, 2015.
Ett stort tack till alla som ställt upp och passat Glenny, exempelvis då vi varit utomlands.
Ulf och Ann-Christin
Cecilia och Kristian
Erik och Lena
Pierre och Lina
Jag har hunnit fylla år. Den bästa presenten jag fick var att åka och hälsa på Glenny och så klart att träffa svärföräldrarna förstås. Glenny var inte intresserad av oss när vi dök upp. Det tog några minuter och sedan blev hon glad och hälsade. Det känns bra att veta att hon trivs i sitt nya hem och att hon inte försöker följa med när vi ska åka.
Tusen tack till alla för all hjälp som jag fått genom åren och framför allt nu när det varit tungt och jobbigt.
Nu är det dags att gå vidare och det ska bli spännande att få en ny kamrat.
Jag läääängtar!!!!
Jag ser också fram emot ett fortsatt samarbete med ledarhundsverksamheten, som jag tycker gör ett bra jobb.
———–
Att bara få vara pensionär och bli bortskämd
Glenny fick vara pensionär i 3 år. Både hon och Uffe gick i pension samma år. En annan häftig sak var att de fyller år samma datum, den 23:e september.
Glenny var en envis hund och gjorde lite som hon ville. Att få något extra lite då och då att äta var heller inte dumt. Att få hoppa upp i sängen när man vill utan att behöva ligga i korgen var också mysigt. Glenny hade sällskap av 2 andra hundar, Freja och Nelly som hon kom bra överens med. I juli 2015 fick jag en ny ledarhund, en gul labrador som hette Rex. Honom fick hon även träffa men Glenny var väldigt avvaktande. De hann inte lära känna varandra eftersom att jag inte hade honom så länge. På våren 2016 fick jag min tredje ledarhund, Vera. Henne gillade Glenny. När jag fick Vera så bodde vi i Skanör. Vi var mitt uppe i flytten och jag behövde även träna in några vägar i Bromölla. Jag hade Inga-Lill som dressör, som har dresserat både Glenny och Vera. När vi var i Bromölla passade vi på att åka till Nymölla för att träffa Glenny. Jag ville se att hundarna kom bra överens, vilket de gjorde. Så då fick Inga-Lill även träffa en av de sista ledarhundarna från hundskolan, vilket både hon och jag tyckte var kul.
Jag minns när vi var och hälsade på så kunde det vara världens labbe-race med alla 4 hundarna, Glenny, Vera, Timmy och Freja. Trotts att Glenny hade artros var hon envis och skulle vara med de andra hundarna och springa.
Svärföräldrarna har sin husvagn på Landön och där brukar de vara på våren och sommaren. Där älskade Glenny att vara. Hon behövde sällan vara kopplad. Där kunde hon gå fritt och hälsa på grannarna. Där levde hon livet! ☺.
Glenny gillade verkligen Uffe. Så fort han gick någonstans kunde hon gå omkring på kampingen och leta efter honom. Det var verkligen Uffe’s hund.
I våras tappade hon hörseln så vi fick teckna till henne. Luktsinnet var det inget fel på. Hon kände igen folk som hon inte träffat på flera år. Vid ett tillfälle för några veckor sen var Björn och hälsade på och vi körde inom Nymölla och hälsade på. Glenny blev som valp på nytt. Hon blev så glad och svansen gick och hon gick runt och runt Björn flera varv. Det gick inte att säga till henne att lugna ner sig eftersom hon inte hörde.
Den 21:a maj fick de ta bort Freja ☹. Ingen trodde att Glenny skulle överleva Freja. Freja blev 8 år.
I lördags den 28:e juli åkte jag och Reine till Landön och då sa svärföräldrarna ”Nu är Glenny inne på sista versen” Och så klart blev jag ledsen men jag förstod att hon var väldigt gammal och hon led både av att hon hade ont i benen och även av värmen. Måndagen den 30:e kl.08.30 ringde Ann-Christin, min svärmor, och meddelade att de hade tagit beslutet att det var dags för Glenny att somna in.
Kl.10.30 hämtade hon mig och Reine. Reine fick lyfta ut Glenny ur bilen då hon inte själv kunde hoppa ur. Sen höll jag henne i kopplet in till veterinären. Vi fick hjälp av Kristoffer som har haft hand om Glenny när vi varit där med henne tidigare gånger. Han sa till henne ”Du har gjort ett mycket gott jobb i ditt liv” och tårarna rann på oss.
Jag hade vid flera tillfällen velat om ifall jag ville ta ett sista farväl eller inte. I lördags bestämde jag mig för att jag ville vara med. Det var väldigt jobbigt men ändå fint på något sätt att jag fick vara med och sitta och klappa henne medan hon somnade in. Då var klockan någonstans mellan 11.00-11.30.
Vi kommer alltid att minnas henne.
Glenny har betytt väldigt mycket för mig eftersom hon var min första ledarhund. Det var hon som gjorde att jag blev mer självständig och vågade ta mig ut och lära mig hitta till olika ställen och även resa kollektivt med tåg och buss.
Tack för dina fina 8 år som ledarhund och även ett stort tack till Ulf och Ann-Christin som tog hand om dig i 3 år.
Älskade, älskade, fina Glennyboll, du som var min första ledarhund från dåvarande hundskolan, vila i frid.
2018-07-30
Skrivet av
Gammelmatte Mia